Vill du synas här? Kontakta info@blogbiz.se

Språkspalten

 

Assertiv kommunikation gynnar alla parter

Något som ofta rekommenderas av professionella kommunikatörer, debattörer och medlare är att använda sig av det assertiva kommunikationssättet för att uttrycka sin vilja, åsikt eller ståndpunkt i en fråga.

Ordets makt

Vad utmärker då det assertiva kommunikationssättet? Här följer de mest utmärkande dragen:

– Det innebär att man står upp för sina åsikter, utan att trampa på den andre.

– Man är tydlig och rak utan att köra över den andre.

– Målet är bibehållen respekt för båda parter.

Hur uppnår man detta?

Jag vill påstå att ett aktivt lyssnande och att använda sig av jagbudskap är effektiva metoder för att uppnå detta.

För att ta reda på mer om ämnet har jag läst en bok om just kommunikation skriven av Björn Nilsson och Anna-Karin Waldemarsson med titeln Kommunikation – Samspel mellan människor. I boken nämns flera olika förhållningssätt som går i linje med det assertiva kommunikationssättet. Nedan förklarar jag kortfattat vad de olika metoderna innebär:

Ett aktivt lyssnande innebär att vi ställer frågor när vi inte har förstått, men också då vi tror oss ha begripit för att försäkra oss om att vi har tolkat budskapet rätt. Vidare skriver de att “Det utgör ett slags kvitto eller bekräftelse för sändaren på att budskapet gått hem och visar på att vi strävar efter förståelse och klarhet. Det aktiva lyssnandet speglar sig också i den icke-verbala kommunikationen med hummanden, nickningar, ögonkontakt och kroppshållning.” (Nilsson & Waldemarsson, 2007:90).

Författarna (2007:91) rekommenderar också att man som lyssnare ska försöka skapa en mental karta över vad som sägs. Kartan ska innehålla:

– En röd tråd (de olika temana)

– Oklarheter

– Områden att gå in på senare

Jagbudskap syftar till att undvika oklarheter och anklagelser. Författarna rekommenderar att vi börjar  våra meningar med “jag” för att tydliggöra att det handlar om vår egen tolkning och uppfattning av saker och ting. De skriver vidare att “Vi sätter ord på vad vi vill och önskar oss, istället för att bara tänka på detta (människor är inte tankeläsare).” (Nilsson & Abrahamsson, 2007:94).

Här har jag punktat ned några tips utifrån Nilsson & Abrahamssons beskrivning av jagbudskapets innebörd:

– Anklaga inte. Ställ frågor av typen “Hur?” och “Vad?”

– Var övertydlig. Ta inte för givet att den andre förstår

– Uttryck känslor och berätta om dina upplevelser utan att anklaga och döma

– Tänk på att människor sällan ändrar sin ståndpunkt genom tvång, oavsett om de vet att den andre har rätt. Anklagelser skapar helt enkelt motstånd.

Referens:

Nilsson, Björn & Waldemarsson, Anna-Karin (2007) Kommunikation – Samspel mellan människor. Studentlitteratur.

 

Hur vet man om man ska skriva isär eller ihop flera ord?

Ett mycket vanligt fenomen i dagens språkbruk är det som kallas för särskrivningar, alltså när man skriver isär två eller flera ord som egentligen borde sitta ihop. Idag är det snarare mer regel än undantag att se inlägg på sociala medier, bloggar och ja, även i tidningsartiklar som innehåller just särskrivningar. Det har blivit allmänt accepterat och läsare reagerar sällan, så vida de inte råkar vara språklärare då 😉

Håll pennan rätt i hand!

Hur ska man då tänka för att veta om flera ord ska skrivas ihop eller isär? Ja, det bästa är att säga ordet högt för sig själv. Låter det som ett ord eller som två (eller flera) ord? Testa att uttala ordet sjuksköterska respektive frasen en sjuk sköterska. Märkte du att där blev en längre paus mellan orden sjuk och sköterska i frasen och att pausen blev mycket kortare i ordet? Visserligen betonas båda orden (alternativt det första och det sista ordet om sammansättningen består av fler än två ord) i sammansättningar. Det är just därför det bildas en naturlig paus mellan dem, men pausen är betydligt kortare än i en fras likt den ovan.

Du kanske har sett att vissa sammansättningar har ett bindestreck mellan ordleden, till exempel CD-skiva, tre-årskalas och live-sändning. Detta sker när ett ord sätts samman med en förkortning, ett räkneord eller ett låneord.

Vad gäller för uttryck med prepositioner? Språkrådet rekommenderar att man skriver ihop om den starkare betoningen finns i det första ordet och att man skriver isär i alla övriga fall.  Men ingen regel utan undantag, eller hur? Det finns ord som inte följer dessa regler och som ni kanske redan sett gäller det bland annat orden isär och ihop.

 

 

Skillnaden mellan “de” och “dem”

Många tycker att det är svårt att veta när man ska skriva “de” eller “dem”. Därför kommer här några tips som kan vara användbara.

De är subjektsformen och används således när det handlar om personerna som utför själva handlingen/är aktiva.

Exempel: De lagar mat.

 

Dem är objektsformen och används när det handlar om personer som blir utsatta för en handling (av ett subjekt).

Exempel: Malin tittar på dem. 

Om du fortfarande är osäker kan du använda dig av detta enkla test:

Byt ut de/dem mot hon/henne eller han/honom och ändra sedan tillbaka igen med utgångspunkten att hon/han är subjektsformen och henne/honom objektsformen. De flesta brukar ju veta hur man använder hon/henne och han/honom. Detta kan man dra fördel av!

Lycka till 🙂

 

Till startsidan