Vill du synas här? Kontakta info@blogbiz.se

Det finns alltid en väg för den som vill (och letar)

Det finns alltid en väg för den som vill (och letar)

Några av er kanske har läst mina tidigare inlägg om den frustration jag känt över att inte kunna få bukt med min kroniska migrän utan att drabbas av medicinbiverkningar som gjort mig utmattad och kroniskt trött.

I brist på bakgrundsinformation i de senaste inläggen – mest skrivna i ren frustration – kände jag att jag ville ta bort dem och ersätta dem med detta längre inlägg som kommer förklara mer ingående vad som egentligen hände i början av våren 2022.

Det började med att jag under januari/februari märkte att min tidigare så kallade episodiska migrän började ändra skepnad. Det kändes som om migränen kom mer och mer frekvent. Tillslut dök migränen upp så ofta att det blev handikappande. På så sätt att det blev svårt att få tiden att räcka till när så stor del av min tid gick åt till att sova bort migränen. Och oftast hjälpte inte ens sömnen. Den tidigare medicin som jag fått utskriven vid tecken på anfall räckte inte på långa vägar. Jag kände nu att det inte fanns någon annan utväg än att kontakta vården och jag hade också tidigare fått rådet att kontakta vården igen om migränen skulle komma att ändra karaktär. Det hade den ju gjort, minst sagt.

Jag kontaktade alltså vårdcentralen och som vanligt brukar det kunna ta ett par veckor innan man får återkoppling kring passande behandling. Efter att jag fått komma på ett besök där vi framförallt pratade om migränen och där jag också fick en enkel undersökning gjord skrev läkaren ut en profylaktisk medicin, i form av en betablockerare. Denna skulle jag ta varje dag framöver. Och den hjälpte. Den hjälpte riktigt bra mot själva migränen. Vad den däremot gav för biverkningar var något som ingen inom vården hade förvarnat mig om, trots att de vet att jag tidigare har haft besvär med just det som de är detta läkemedels vanligaste biverkningar, exempelvis depression och ångest.

Jag började känna att livet kändes oerhört mörkt. Jag blev depressiv på ett helt annat sätt än vad jag överhuvudtaget kände igen. Under en tidigare depression för ett par år år sedan så fanns ändå ljuset där någonstans och glimmade, men nu fanns det ingenting. Jag kontaktade återigen vården för att rådfråga kring om jag verkligen skulle fortsätta med den här medicinen. Det tyckte dem. Däremot tyckte de att jag också skulle börja med en högre dos SSRI för att motverka biverkningarna av betablockeraren. Jag gjorde som vården hade sagt och jag började ta en hög dos SSRI.

Jag märkte skillnad ganska snabbt. Jag började se ljusare på tillvaron igen och de depressiva tankarna försvann och eftersom det annalkandes semester kände jag mig ganska ok med att vara lite trött så här de sista veckorna på jobbet. Semestern kom och då fanns det egentligen inga problem eftersom jag kunde vila mellan varven, men jag började ändå känna av att jag var väldigt trött. Jag kunde sova långt in på dagarna, när barnen var hos sin pappa, utan problem. Men jag tänkte att det kanske var semestersymtom, att kroppen helt enkelt ville ta igen sig från årets arbete.

I augusti började jag arbeta igen. Det var då jag märkte att orken inte räckte till, trots att migränen nu höll sig i schack så var kropp och hjärna så trött att jag ändå till största del la mig för att sova så fort möjlighet gavs. Jag gjorde bara de absolut mest nödvändiga sakerna, sedan var det sängen som gällde. Där stod jag tills en dag då jag faktiskt inte alls tog mig upp ur sängen alls. Då ringde jag till vården men också till en bekant som jag vet är kunnig inom området kropp och hälsa. Jag tänkte att jag nu behövde hålla alla dörrar öppna. Jag visste att det inte alls fanns någon säkerhet i att vården skulle kunna hjälpa mig på egen hand. Jag höll dörrarna öppna och vad som hände sedan kommer jag berätta i ett senare inlägg. Men jag kan säga att det nu börjar gå framåt, peppar peppar ta i trä.

Simma lugnt tills vi hörs igen kära läsare.

Lämna ett svar