April och maj är för mig månader av längtan. Längtan efter sommar och ett långt break från vardagen. Eftersom just denna längtan tenderar att ge mig extra mycket energi och ork är jag varje år noggrann med att planera för sommaren i god tid för att längtan ska kännas mer konkret och verklig.
Det här året blev planerna mer storslagna än på länge. De är kanske de bästa sommarplanerna hittills eftersom jag för första gången ska resa på en solresa ner till medelhavet tillsammans med mina pojkar. Närmare bestämt Larnaca i Cypern.
Att ha något sådant här att längta till och att planera inför gör vardagen så otroligt mycket lättare. Axlarna lite mer nedsänkta. Nacken lite mjukare. Som ensam vuxen blir det förstås en hel del att planera och flera praktiska saker att lösa, men än så länge har det känts som ett rent nöje. Att planera de små detaljerna kring resan har känts som små exotiska mikropauser i vardagen och att hämta ut barnens pass – i dessa brist-på-passtider-tider– ingav känslan av att redan vara halvvägs framme. Förberedelserna och längtan är halva nöjet. Och ska så vara.
Jag tror att vi alla skulle må gott av att våga stanna upp och längta lite mer. Drömma lite mer. I alla fall ger det mig mer energi, lust och kraft.
