Vill du synas här? Kontakta info@blogbiz.se

En bok om att leva med och komma ur en ätstörning

 En bok om att leva med och komma ur en ätstörning

Jag har precis läst boken “En kvinnas resa” skriven av den tidigare kostrådgivaren och personliga tränaren Malin Blomquist. Malin har sedan tidigare öppet delat med sig av den period i livet då hon drabbades av en ätstörning. År 2017 medverkade Malin och hennes dotter i morgonprogrammet ”Malou efter tio” där Malin berättade om hur hennes anorexi påverkade, inte bara henne själv, utan även hennes dotter. År 2020 kom hennes bok “En kvinnas resa” ut där hon ännu mer ingående berättar sin historia.

Boken handlar om hur det är att leva med och komma ur en ätstörning. Malin levde länge med en svår ätstörning, som började med anorexi och utvecklade sig till bulimi. Hon fick ständiga attacker av att hetsäta och att kräkas. Dessa attacker blev som en drog för henne. När hon hetsåt och kräktes kände hon eufori och lättnad, men sedan kom ångesten som ett brev på posten. Med stegrande ångest blev också hetsätningsattackerna värre och värre och den berömda “onda cirkeln” var igång.

I den här boken får vi följa hennes liv med ätstörningen och hur det faktiskt såg ut i hennes tankar. På ett bildligt och illustrativt sätt får vi följa hennes resa både med ätstörningen och mot ett friskare liv. Notera komparativformen på adjektivet här: -are. Helt frisk från en ätstörning går sällan att bli, men det går att bli i stort sett symptomfri och därav friskare.

 Egenvärde – en grund som inte fanns

Hon skriver på ett sätt som gör att man som läsare verkligen får insyn i hennes känslor och tankar. Vi får också veta att hon hela tiden under den tid som hon levde med ätstörningen kände sig värdelös och jag vill här citera ett avsnitt som var extra viktigt för mig att läsa. Det är det avsnittet när Malin berättar vad hon tror kan ligga till grund för att hon utvecklade en ätstörning, nämligen avsaknaden av att bli lyssnad på som barn. Här kommer ett citat som berörde mig på djupet:

Som liten upplevde jag alltid att andra bestämde över mig, vad jag skulle tycka, göra och känna.
Jag upplevde sällan att någon frågade vad jag ville och verkligen lyssnade på vad jag hade att säga. Ingen respekterade mig och mina åsikter.

Detta resulterade i att jag många gånger kände mig maktlös, arg och fången. Ilska, frustration och sorg blev till en tickande bomb inom mig. Till slut slutade tickandet och explosionen kom med full kraft, tårarna och utbrottet var ett faktum. Utbrottet var inget som diskuterades mer än att det absolut inte var okej att bete sig så. Jag lärde mig till slut kontrollera mina känslor eftersom det inte fanns någon som ville lyssna på vad jag kände, tänkte och hade att säga. (s. 29).

 

Det här citatet är extra viktigt för mig eftersom jag också har barn. Vikten av att lyssna och bekräfta sina barns känslor är så viktigt att det till och med kan avgöra hur de kommer se på sig själva i vuxen ålder. Att se sig själv som värdefull är faktiskt en grund för ett hälsosamt liv.

Att bygga en grund

Under hela den tid som Malin hade den här ätstörningen får vi veta att hon kände sig värdelös. Hon kände sig aldrig bra nog. Hon strävade alltid efter bättre och bättre prestationer och här kommer ett citat som visar hur hon tillslut försöker vända på kakan. Istället för att bara se till sina misslyckanden försöker hon nu se till det som fungerar och på så sätt bygga upp en ny och sundare självbild. Det är nu som Malin själv börjar bygga upp den grund som hon hela tiden tidigare hade saknat. En grund av självkänsla och självrespekt. Ett hus utan grund faller. En människa utan grund faller likaså.

Under min resa har jag hittills varit väldigt fokuserad på att ta mig framåt, närmare mitt mål. Det har gjort att jag aldrig riktigt reflekterat över hur långt jag faktiskt har kommit. Flera av mina återfall har berott på att uppgivenhet då jag känt att allt varit förgäves. Om jag istället hade burit med mig vetskapen om hur framgångsrik min resa har varit hade jag kanske kunnat stå emot frestelsen att falla tillbaka i mina destruktiva vanor.

När jag nu ser tillbaka på vad jag har gått igenom ser jag att det är tvärt emot vad jag hela tiden har föreställt mig. Jag har tagit mig förbi otaliga hinder, vunnit ronder, stått ut, förändrats och jag har brutit flera dåliga vanor. När jag förstår det växer hoppet inom mig. Det är inte omöjligt att klara av det här. Det kommer att gå. (s. 105)

 

Jag tycker också att detta citat belyser något som Malin tar upp åtskilliga gånger i boken, nämligen att en ätstörning i grunden inte handlar om vad och hur mycket du äter, utan om ditt förhållningssätt till dig själv. Malins grund kunde inte byggas upp utav mat, det hjälpte inte, sjukdomen fanns kvar trots att hon efter omgivningens tjat började äta, äta mer än mycket. Det som tillslut påbörjade hennes väg mot ett friskare liv var just denna grund av en mer nyanserad och positiv syn på sig själv och sitt egenvärde.

                                                                   Behandlingshemmet

Vi får också följa hennes tid på ett behandlingshem för ätstörda. En tid som egentligen inte ledde till något tillfrisknande alls. Precis som Malin, tror även jag att det stora fokuset på maten som sådan istället för på individernas inre är det som gör att de behandlingar som ges tenderar att misslyckas, alternativt lyckas för stunden men därefter resultera i att individen efter en tid dras ned i sin ätstörning igen. Vi måste helt enkelt börja angripa problemet från ett helt annat håll än tidigare.

                                 Vi känner och vi förstår, åtminstone snudd inpå

Vad är det då som gör att den här boken utmärker sig från andra liknande böcker? Jag skulle säga att det är för att den innehåller så otroligt många inre monologer. Vi får på ett mycket genuint och äkta sätt ta del av Malins tankar genom hela den här resan. Det gör att vi nästan kan känna hur vi befinner oss i Malins kropp och känner den smärta och ångest som Malin känner. Ja, åtminstone snudd inpå. Det gör att vi inte behöver försöka förstå. Vi bara förstår.

                                                          Att våga känna är vägen mot läkning

Innan jag avslutar vill jag återigen citera ett stycke ur boken. Ett stycke som belyser vikten av att våga känna efter och att se känsloutlopp som en del av läkningen istället för ett problem. Här i västvärlden är vi så vana vid att se starka känsloyttringar som något negativt, som något som ska tystas, stoppas och kuvas. Men i västvärlden är också den psykiska ohälsan som störst och kanske är det dags att tänka om? Kanske skulle det hjälpa oss alla att läka litegrann om vi vågade dela med oss av livets mörkare sidor. Om vi vågade öppna upp oss. Ja, om vi till och med vågade gråta. Här följer ett av bokens, enligt mig, mest tänkvärda citat:

När bestämdes det att livet endast ska vara roligt och lyckligt? Vem har sagt att det ska vara så? Jag tror att vi ibland mår dåligt över att vi inte tillåter oss att må just dåligt. Vi vill inte känna sorg, ilska eller uppgivenhet – vi vill bara må bra. Jag tror dock att vi mår sämre när vi förbjuder oss att känna det vi vill känna än när vi bara låter oss känna det. När vi är färdiga med känslan kan vi gå vidare med livet. Om vi håller känslan inne kommer den ligga och trycka hela tiden i väntan på att bli frisläppt. (s. 140)

 

Den här boken är värdefull för alla att läsa. Det spelar ingen roll om du har en personlig erfarenhet av ätstörningar eller inte. Boken säger någonting om oss som människor. Den visar, både illustrativt och på ett förklarande sätt, hur viktigt det är att inse sitt eget värde och hur känsloutlopp kan läka oss på riktigt. Att ha någon som lyssnar på en kan faktiskt utgöra halva jobbet. Boken visar också hur vården ofta börjar i helt fel ände (direkt med maten) och hur detta snarare kan förvärra symptomen snarare än att lindra dem.

Lämna ett svar

Till startsidan