God kväll!

Den här morgonen var ovanligt tung att ta sig igenom. Det tror jag definitivt att fler än jag tyckte. Termometern visade minusgrader och jag kände mig tacksam över att jag hade varit förutseende och tagit upp alla vinterkläder från källaren redan någon vecka tidigare. Jag behövde också tänka på att komma iväg några minuter tidigare för att hinna skrapa bilen. Detta elände som präglar den svenska vintern. Med kallfrusna fingrar står man där och skrapar sin genomfrusna bil när man i sin dumdristighet har prioriterat bort sig själv och missat att ta på sig sina egna vantar mitt i allt tjat på barnen att klä sig varmt. Något som är väldigt impopulärt här hemma hos oss är att ta på sig vinterkläder. Helst skulle grabbarna vilja gå i shorts och t-shirt året om.

En viss tid varje morgon går alltså åt till tjat om just detta och jag är glad om jag åtminstone kommer ihåg att ta på mig min egen jacka. Jag vill inte låta allt för bitter. Jag märker faktiskt att det blir lite mindre tjat för varje år som går och det som tidigare tog en timme tar nu åtminstone bara en sisådär fem-tio minuter.

Tillbaka till skrapandet. Är det bara jag som känner en otroligt deprimerande känsla just när man står där och skrapar? Man har högst troligen haft en stressig morgon med pulspåslag, klockan närmar sig åtta (skolstart) och själv har man en hel arbetsdag framför sig och ja, ytterligare en “arbetsdag” när man kommer hem och ska fixa middag, disk och all annan markservice. Just den där stunden när man står där och skrapar. Den är riktigt grotesk. Håller ni inte med? Kalla fingrar, värkande armar och klockan som närmar sig skolstart. Jag får kalla kårar bara av att tänka på det.

Men, tack och lov lättar känslan ganska snabbt när man väl lämnat barnen på skolan och startat arbetsdagen. Kroppen har hunnit värmas upp igen och en kopp kaffe eller te har troligtvis intagits och helt plötsligt känns det lite mysigt med krispiga löv och eftermiddagens mörker som ger en rätten att tidigt på kvällen krypa upp under en filt och mysa framför Tv:n med barnen. Men just det där stunden av att skrapa bil på morgonen. Någon annan som skulle kunna gå så långt som att kalla detta för “tortyrstunden”? Eller kanske har du en helt annan tortyrstund på dygnet. Berätta gärna i en kommentar.

För övrigt har det inte hänt något nytt. Skola och jobb tar den största delen av tiden och grabbarna fortsätter gå på sin innebandy.

På jobbet har det varit intensiva dagar med betygsättning, planering av nya kursstarter och även två dagar på hotell för utvecklingsarbete. Det senare tog visserligen mycket tid i anspråk, men gav så otroligt mycket energi tillbaka då vi blev bortskämda med fina luncher och fikapauser tillsammans. Sådan avslappnad och högtidlig samvaro med kollegorna har man ju verkligen törstat efter sedan Corona-tiden.

Den här veckan är det nya kursstarter som gäller och till helgen blir det högtidligt igen då jag är bjuden till en barndomsväns dop för sina fina tvillingar.

Nu önskar jag god natt och skickar några extra varma kramar så här i kylan!