Den här helgen skulle jag helst vilja radera ur tidslinjen. Vi hade planerat för en massa skoj. På fredagen Kolmården och på lördagen kalas på Yoump.

Vi börjar i kronologisk ordning. Fredagen startade med att barnen kom hit från sin pappa och vi förberedde oss för att åka till Kolmården efter lunch. Där skulle vi möta upp vänner som bjudit med oss på sina årskort. Ett specialerbjudande just den veckan.

Besöket startade bra. Karusellerna lockade mer än djuren och barnen ville direkt till Vikingaskeppet. Vi åkte tillsammans första åket (O och V hade inte åkt den innan och jag ville sitta bredvid första gången), men de älskade upplevelsen och fick mersmak. De åkte ett par gånger till och sedan tog vi en paus för glass och dricka. Jag gav som förslag att åka Delfinexpressen åtminstone en gång innan de skulle fortsätta åka skeppet. Förslaget dissades och snabbt sprang de tillbaka till skeppet. De åkte ett par gånger och allt var frid och fröjd. Det var drygt en halvtimme kvar tills vi skulle äta mat på tacorestaurangen och jag upplyste barnen om att de fick åka skeppet en sista gång innan vi skulle äta. Efter åket var barnen så exalterade att de sprang ut från karusellen och ville hinna snabbt till kön för att åka en gång till. Precis vid utgångspassagen såg jag hur Oscar försvann från min åsyn. Jag skyndade mig fram och såg hur en man hade fångat upp Oscar som illskrek. Jag närmade mig och såg hur blod forsade från hans panna och hur ett hål format sig varifrån blodet kom. Jag blev iskall i kroppen och brast själv ut i gråt. Mannen såg min reaktion och tog fram en servett ur sin ficka som han höll mot Oscars panna för att stoppa den värsta blödningen. Jag sprang fram mot närmaste servering och bad dem kalla på sjukvårdspersonal. Efter en stund anlände en sjukvårdare som stoppade den värsta blödningen och tejpade så gott det gick. Han trodde att Oscar hade fått en lätt hjärnskakning och vi var tvungna att åka till akuten direkt. Självaste parkchefen skjutsade oss till vår bil på parkeringen.

Det var högt söktryck på akuten och vi fick vänta ungefär två timmar. När vi väl kom in gick det snabbt. Det blev tre stygn och lugna lekar “på ordination”. Oscar var jätteduktig och lugn även om han fick rejält ont när läkaren la lokalbedövningen.

Vid 23-tiden var vi hemma igen och vi var utmattade av trötthet. V tyckte synd om sin bror och ville ligga bredvid honom i sängen en stund. Han klappade Oscar på huvudet och man verkligen såg att Vilmer genuint brydde sig och led med sin bror. Om jag minns rätt kom även Nala och anslöt till myset.

På lördagsmorgonen gick vi upp tidigt då barnen skulle ha kalas på Yoump. Typiskt då Oscar inte fick hoppa. Men vi bet ihop och tänkte att det skulle bli roligt ändå. Vi skulle ju trots allt vara i kalasrummet under den sista timmen. Vi åt frukost, duschade och klädde på oss. Ungefär en kvart innan vi skulle åka hörde vi flera enorma skrik och såg hur Nala hasade sig fram mot köket. Vi förstod att något var fel och observerade henne allihop. I köket föll hon platt på golvet intill köksbordet. Jag gick fram och kände på henne. Hon hyperventilerade och hela bakdelen kändes slapp. Jag testade att lyfta den men det kändes som att lyfta en blöt trasa. Hon var helt slapp i kroppen och gav ingen respons på att kvickna till. Vi förstod att det var allvarligt och ringde jourveterinären. Vi tog ett snabbt beslut att dela på oss. Eric åkte med Nala till veterinären medan vi åkte till kalaset. Där var ju gäster som väntade och barnen hade sett fram emot den här dagen så länge. Dessutom fick enbart en person komma in på kliniken på grund av corona. Jag fanns dock tillgänglig på telefonen hela tiden och talade med veterinären som berättade att Nala var i ett extremt dåligt tillstånd och att jag nu behövde besluta om hon skulle få somna in direkt eller läggas in på intensivvård. Jag frågade förstås hur stora chanserna till överlevnad var för henne och fick då till svar att chansen var mycket mycket liten men att chansen ändå fanns där. Jag svarade att jag ville ge henne en chans och se om hon skulle ge någon som helst respons. Under några timmar fick hon alltså intensivvård och vi bestämde att höras senare på eftermiddagen för att planera vidare.

Redan i bilen på vägen hem från kalaset ringde veterinären igen. Jag bad honom återkomma efter ca 10 minuter då jag inte ville att barnen skulle höra genom bilens högtalare. Med snabba hjärtslag körde jag den sista biten hem och efter att vi stigit in genom dörren dröjde det bara någon minut innan veterinären ringde igen. Jag stängde in mig i köket och var beredd på att få höra det värsta. Och så blev det. Han berättade att hennes tillstånd var oförändrat och att en natt med ytterligare intensivvård skulle innebära en minimal, eller i stort sett obefintlig chans till förbättring. Han var tydlig med att hans råd i detta läge var att låta henne somna in. Det fanns också en risk att hon led. Jag beslutade att det så måste bli och han erbjöd sig att ringa upp om ytterligare en timme för att jag skulle få en möjlighet att informera övriga familjen.

Barnen blev ledsna men förstod att det viktiga nu var att Nala skulle få somna in på ett så värdigt sätt som möjligt. Vi gick ut för att plocka blommor att ha med oss till henne. När vi hade plockat en liten bukett ringde veterinären och jag sa att vi ville komma upp direkt och ta farväl av henne.

Vi hade hoppats få vara vid hennes sida när hon tog sina sista andetag men på vägen ringde veterinären och berättade att Nala hade börjat andas väldigt tungt och att det mest humana vore att ge henne sprutan direkt. Jag var tydlig med att de skulle ge henne sprutan direkt men att vi ändå ville komma och ta farväl av henne genom att se henne och lägga blommorna vid hennes sida.

Det blev en mycket fin stund. De ledde in oss i ett rum där vi först fick sitta ned och samtala med veterinären i lugn och ro. Han förklarade att allt tydde på att det var en plötslig hjärnblödning hon hade fått. Efter samtalet skulle han gå och hämta henne.

Han öppnade dörren och kom in med henne inlindad i en rosa filt. Han la henne på bädden och vi klappade henne försiktigt. Barnen strödde blommorna runtomkring henne. Vi grät hejdlöst och höll om varandra och Nala. Jag försökte läsa texten om regnbågsbron för barnen men det gick inget vidare då jag hulkade och grät emellan vartenda ord. Efter en stund gick vi fram till henne en sista gång och tog farväl. Stunden var så fin och vi ville lämna rummet i ett ögonblick som kändes rätt. Jag spelade “Immortality” och därefter lämnade vi rummet. Fortfarande i chocktillstånd närmade vi oss bilen och vi frågade varandra frågor som inte gick att svara på.

Nu orkar jag inte skriva mer. Det gör ont.

Blandade bilder från helgen: