Jag skriver på min bok. Det gör ont, men det måste göras. Det är nödvändigt.

Ett utdrag:

Mina första sex år, innan mamma hade lyckats skilja sig från vår pappa, präglades av våld, rädsla och flykt. Jag har antagligen förträngt väldigt mycket för att skona mig själv, precis så som naturen med all dess kraft försöker skydda oss från att gå sönder och samman. Men vissa saker går igenom, vissa saker fräter igenom den mur jag byggt upp och kvar där står jag och undrar varför? Varför gör man sitt egna kött och blod så fruktansvärt illa? Varför?